Sen iväg till Trelleborg och väl där steg oron när vi får reda på att hela datorsystemet har lagt av på sjukhusen runt om i Skåne. Så utan tillgång till journalerna kunde det inte bli någon operation. En timme satt vi i väntrummet och visste inte riktigt vad som skulle hända...bara tanken på att behöva boka om och göra om hela den här proceduren kändes väldigt tung..

 

Men Liten, han klagade inte en enda gång, inget gnäll eller tjat. Han var fantastisk och väldigt lugn...vilket hjälpte mina nerver...

 

Tillslut kom vi ändå in, och väl då gick allting fort! Jag följde med in i rummet där han skulle sövas, jag provade masken, katten (hans älskade slitna mjukis) provade och sen fick han prova. Inga problem, han satte masken över munnen och andades. Vi hade pratat mycket innan om allt som skulle hända och tillslut sa han: Mamma jag vet allt nu! Haha dags att sluta prata med andra ord! :)

 

 

Så fort han började andas i masken så blundade han och somnade snabbt, jag höll honom i handen hela tiden. Det i sig var inte så läskigt, men när sköterskan kom för att ta ut mig och jag släppte hans han, började han röra sig och ögonen rullade... DET var läskigt och att vara tvungen att gå däifrån blev lite mycket för denna lilla mamma... då kom tårarna. Men sköterskan var så lugn och hjälpte mig till väntrummet. Sen satt jag där och hoppade...kunde inte slappna av... Som tur är tog dt inte så lång tid innan det var färdigt. Fick reda på av läkaren att det blev rör i båda öronen och att de fått ut massor av seg vätska. Med andra ord var det en välbehövd operation.

 

Kom in på uppvaket och där låg min lille plutt och sov så gott. Det enda som var annorlunda än vanligt när han sover var plastgrejen i munnen, men jag fick förklarat att den var till så att tungan inte skulle åka bak i munnen och orsaka andningsproblem. Jag satt där bredvid sängen och höll honom i handen, kunde knappt släppa honom med blicken. Ett stort tack till de underbara sköterskorna som jobbade där. De var lugna och hjälpsamma och förklarade allt väldigt tydligt och bra. Och medans jag pratade med en av dem vaknade Liten helt plötsligt. Han snurrade runt lite, sträckte på sig och sen kröp han in i min famn.

 

Vilken känsla det var! Att se in i hans blåa goa ögon och få krama om honom... Det var över...lugnet kom över mig och hjärtat gjorde nästan ont av lättnad och kärlek...

 

Sen fick han en piggelin och den tog han tacksamt emot, tänkt att få glass till frukost! Vilken lyx! Och en stund efter fick vi åka hem. Jag som trodde att jag skulle behöva bära Liten blev väldigt överraskad, men han var superpigg och nästan studsade ut från sjukhuset!

 

När vi kom hem satte hans sig på stolen och sa: Jag hör mig själv bra! Och jag hör frysen.

Frysen ger i från sig ett litet brummande...men att han hörde det nu! Oj! Och ännu mer förvånad blev jag på eftermiddagen när jag bad honom att säga blå och blomma. Det har varit glå och glomma länge nu och han har inte kunnat skilja ljuden, men nu... Han hör och kunde urskilja och det blev blå och blomma! Vilken skillnad, jag började gråta igen...(ja jag är grymt blödig för tillfället). Men tanken på att han nu kan få uppleva och höra världen nu som vi kan är överväldigande... Samtidigt blev jag också arg...för tänk att detta hade man kunnat göra för honom för längesedan...det varju inget komplicerat...men men det hjälper inte att gräva ner sig i "tänk om"...

 

Eftersom Liten var så modig och fantastisk denna dagen blev han belönad med 2 småbilar och en blombukett, gissa om han blev glad!

 

 

Eftersom vår frukost inte var någon höjdare körde vi på en lite godare kvällsmat. PulledPork med potatiskroketter, grönsaker och sås.