Familjen har varit på semester och detta har gett mig tid (kanske för mycket?) att reflektera över saker och ting. Så nu kommer det nog några reflekterande blogginlägg... (i ny design).

 

Sedan sonen var drygt 1år (1 1/2 kanske) så har hans hörsel varit ett problem. Han började prata som ettåring, men slutade snabbt och fick en språkförsening, som han fortfarande kämpar med. Detta är troligen pga hans hörsel. Han fick en öronkatarr med vätska bakom trumhinnan, men detta självläkte, eller skulle självläka i alla fall. Sen har det gått fram och tillbaka med vätska och hörselkontroller. Först var han för liten för att få rör, sen skulle det lösa sig av sig självt osv...

 

I höstas började hörselnedsättningen visa sig tydligt, förskolan sa ifrån och vi hemma märkte också att allt inte var som det skulle. Vissa saker var vi inte säkra på, som t.ex att han sa "Va?" hela tiden, eller att han pratade med hög röst. Detta var ju inte säkert att det berodde på dålig hörsel. Men sen upptäckte vi att han inte reagerade på viskningar och då satte vi igång hörselkollen igen. Tillbaka till vårdcentralen och sedan vidare till sjukhuset. På sjukhuset konstaterade man en hörselnedsättning och hans trumhinnor var inåtbuktande och stela istället för vibrerande. Tillbaka till öronkliniken där man först sa ja till operation och sedan nej, då det återigen kanske var på väg att självläka.

 

Efter en månad (i början av april) var vi tillbaka på återbesök. En vecka innan hade han fått lite snuva och vi märkte direkt att han hörde sämre än någonsin. Nu blev det ett klart ja till operation!

 

Det är inte alltid lätt att veta vad det beror på när han inte hör; selektiv hörsel (mao jag är ett litet barn och hör bara det jag vill höra), eller hörselnedsättning. För visst är en del den där selektiva hörslen som barn (och en del vuxna) har. En 3 snart 4-åring med stark vilja kan också bara låta bli att höra.

 

Men sen vet vi ju också att han verkligen inte hör allt, vissa ljud hör han inte, han har ibland svårt att uppfatta vad man säger. Lättast är det om man har ansikte mot ansikte och pratar tydligt, då kan han läsa av minspelet också. Men ju mer oväsen det är runt omkring desto svårare är det.

 

Det fick vi uppleva när vi var på påsktivoli nu i veckan. Dagen i sig var helt underbar, men med massa oljud, människor och hög musik var det inte lätt att kommunicera. Det var tillräckligt svårt för oss andra att prata utan att skrika till varandra. Men skulle vi säga något till sonen fick vi stanna, sätta oss på huk och prata väldigt högt.

 

Det blir lätt väldigt frustrerande, både för sonen och för oss, vi försöker verkligen att tänka på att det är värst för honom, men att hela tiden få  "Va?" till svar och upprepa sig hela tiden tär emellanåt på tålamodet.

 

Men nu väntar vi på operationsdatum för att få rör inplanterade, och efter detta hoppas vi att han kommer att höra ordentligt och att detta kommer att påverka hans tal också. Han har fortfarande uttalssvårigheter och en del ord blir "hittepå" eftersom de blir en tolkning av vad han hör. exempelvis blir jordgubbar juggjugg. Väldigt gulligt när han säger det, men en snart 4-åring bör kunna uttala orden rätt...

 

Så nu är det bara att vänta (med en stress/orosklump i magen)....