Ja det är nog en lite provocerande tanke att kunna tänka sig att bli hemmamamma i dagens Sverige. Jobba ska man ju göra... Eller?! Jag har funderat på detta med att inte arbeta på "vanligt" arbete utan istället se rollen mamma som en heltidssyssla. Här har jag medvetet skrivit och funderat på hemmamamma i stället för hemmafru. För hemmafru för mig är snarare någon som passar upp sin man och sköter hushållet för hans skull (bara min åsikt, inte fakta).

 

Att kunna välja. Att ha ett val. Ja för mig ser jag detta med att arbeta eller inte arbeta som ett val. I dagens samhälle är man ju nästintill knäpp om man som kvinna inte vill arbeta och låter mannen vara ensam försörjare, det har ju kvinnor kämpat hårt för- att ha rätten till att arbeta, jämnlikhet osv. Jag är absolut inte emot jämlikhet, utan verkligen för det, men jämlikhet innebär inte att allt ser likadant ut för alla. T.ex så har jag varit den som har varit föräldraledig mest, jag är den som jobbar 75% -alltså det många kallar för kvinnofällan- för mig (alltså om man ser till mig, mina åsikter och mitt liv) så är det ett medvetet val. Jag ville vara hemma största delen, jag vill jobba deltid, för att kunna vara med mina barn så mycket som möjligt, för att de ska slippa vara långa dagar på fritids/förskola.

 

Men det är mitt val (nåja faktiskt så har ju både jag OCH min man gjort dessa valen,  han är också inkluderad i processen). Så ser inte allas liv ut och jag dömer ingen utan förutsätter att alla gör det som passar dem bäst, eller försöker i alla fall.

 

Skulle jag då kunna vara hemma på heltid? Tanken är faktiskt rätt lockande emellanåt. Tror ni jag vantrivs på jobb? Nej, jag har ett jobb som jag emellanåt är galet trött och frustrerad på- sliter ut hårrötterna och vänder ut och in på mig själv. Men jag har också ett jobb som är roligt, givande och fantastiskt! Jag har dessutom turen att vara på en arbetsplats där det finns underbara människor runt omkring mig. Människor som är omtänksamma, bryr sig och ger upphov till många galna skrattanfall.

 

Varför vill jag då vara hemma? Jo därför att jag gjorde valet att sätta barn till världen, mina barn (jaja min mans också... ) och jag älskar att vara tillsammans med dem! Visst kan de också driva mig till vansinne, men det är värt allt slit när man får höra t.ex det som sonen (5år) sa precis innan han somnade idag: - Mamma...jag älskar dig...galet mycket!

 

Då smälter hjärtat och jag inser att det är hos dem jag vill vara och lägga all min energi på dem. Visst sen går de ju i skolan och då får man ju dras med allt hushållsarbetet. Men tänk så skönt att kunna hämta barnen och vara utvilad och inte behöva stressa hem för att sätta igång tvättmaskinen osv...

 

Jaja nu har jag raljerat färdigt för idag.... Undrar om det är slutet-av-terminen-tröttheten som har gett upphov till detta inlägg. Nåja som livet och verkligheten ser ut för tillfället finns det ju en del aspekter som sätter käppar i hjulet för att ens fundera på livet som hemmamamma...

 

Bullbakande har jag i alla fall varit den här veckan. Bakade bullar och mango/vaniljyoghurtbröd till frukostfikat på jobb idag. Terapi att knåda deg ;) Uppskattat blev det och det är ju alltid roligt! Testade dessutom att göra äggfria maränger för första gången. Var lite skeptiskt till att använda spadet av vita bönor- men det funerade som äggvita- i med socker och citron/lime och lite vanilj så blev det faktiskt riktigt ok. Lite mindre sött än vanliga maränger.